”Gällnö är på många sätt fortfarande Roslagen för 50 år sedan. Med kacklande höns på gödselstacken, kokkaffe på vedspisen, släkt i nästa gård och mjölkflaskor som dras på kälke efter häst. Bara fisket har försvunnit.” Så skriver Anna-Maria Hagerfors i DN den 8 april 1971.

Artikeln ingår i en serie om den ovissa framtiden för Stockholms skärgård. Skärgården ansågs som ett problem. Gällnö 1971 beskrivs som en hotad ö. Fisket har just upphört, jordbruken är på väg att läggas ner, transporterna glesas ut. Då fanns det elva bofasta på Gällnö. Fortfarande finns det mjölkkor på ön, men det är långa transporter av slaktdjur och mjölkhämtningen är besvärlig. På vintern körs mjölken med häst och släde till Karklö, där den sedan hämtas med Vaxholmsbåt. Men sommargästerna gav en välkommen extrainkomst.

Anna-Maria Hagerfors intervjuar den då 70-årige Adolf Andersson på gården Gustavsberg. Han har inte varit i Stockholm sedan 1959 när han gjorde rekryten. På somrarna hyr han ut övervåning, lillstuga och tvättstuga till sommargäster, som oftast är stillsamma fågelskådare och fiskeentusiaster. Närmaste umgänge på vintern är korna, hästen och hönsen.

I Söderby hos Inga och Alex Sundström beskrivs framtiden som oviss.  Men där finns också sonen Lennart som hjälper till med att sköta gården med ägor utspridda över hela ön.

Källa: Dagens Nyheter torsdagen den 8 april 1971. Det brådskar med Gällnö. Text: Anna-Maria Hagerfors. Teckningar: Håven.

Birgitta Modigh