Hem
Föreningen
Medlemsinformation
Om Gällnö
Runt om på Gällnö
Vad betyder "Gällnö"?
Naturen
Jordbruket
Fisket
Skolan
Handelsboden
Post och andra servicefunktioner
Båttrafiken
Rysshärjningarna
Sommarlivet
När elen kom till Gällnö
Gällnö 1971
Bilder från en ö
Karta över Gällnö
Stigens infotavlor
Friskis & Svettis jympa
Kalendarium 2020
Vandra på Gällnö
Loppis 2020
Boende på Gällnö
Projektet Gångbara Gällnö
Nyheter
» Kalender
» Sök
» Logga in

Fisket
Fisken var en viktig basföda, men den kunde också säljas på torgen i Stockholm eller till sommargäster. Det dominerande fisket var strömmingsfisket. Strömmingen saltades ner på plats och användes dels som mat för vintern, dels som bytesmedel mot spannmål för utsäde. En tunna med saltströmming gav i regel två tunnor råg. Men under senare delen av 1800-talet fick saltströmmingen hård konkurrens av västkustsillen. I stället började skärgårdsborna ro eller segla färsk fisk i sumpar till Stockholm.

För hemmafisket fanns det särskilda platser för strömmingsvarp vid Gällnöby och Gällnönäs, bland annat vid Byvikens norra strand och vid Inre Skötholmen. Men på höstarna var det vanligt att gällnöborna var ute och fiskade veckor i sträck i ytterskärgården, främst vid Biskopsö och Horssten.

På vintern satte man upp notlag som drog isnot. Karklö och Gällnö hade gemensamma notlag och gårdens storlek avgjorde hur stor del av noten man hade. Fiske med nät, skötar och ryssjor (”kassar”) var också vanligt, liksom stångkrok och senare saxar under isen. Att ”lynta” vikarna betydde att man stängde av mindre vikar med täppnät, d.v.s. kraftigt byggda dubbelnät. Sedan skrämde man ut fisken genom att man gick i strandkanten eller på den tunna isen och stötte med ”forkar”, som var runda träklotsar på långa skaft.

Ismört kallades den mört som fångades precis när isen gick upp. I början av 1900-talet var det framför allt rommen som eftertraktades. Den kokades och åts med vitsås. Mörten har annars betraktats som djurmat. Det är viktigt att koka fisken innan den ges till djuren, så inte djurens kött kan ta smak av fisken. Ett talesätt var: ”Om man köper ägg från Stavsudda så behöver man ingen ansjovis.”

Källor:
Hedenstierna, Bertil, Gällnö – pusselbit i skärgårdens historia. Stiftelsen Stockholms skärgård. Årsskrift 1977.
Svartsö, Lådna, Hjälmö, Karklö, Trångholmen, Gällnö, en kulturhistorisk studie av ett skärgårdssamhälle. Kulturnämnden. Stockholms läns landsting 1983.
Tom Thureborg, Gällnönäs 

Birgitta Modigh

Uppdaterat 2012-10-17
Utskriftsvänlig sida
Gällnö natur- och kulturstig ideell förening • www.gallnostigen.sekontakt@gallnostigen.se
Provided by Webforum