Gällnö nu och då

Ta del av den fina och omfattande fotosamlingen "Gamla bilder från Gällnö"

Inom föreningen har det pågått ett arbete att samla in foton från Gällnö förr. Fotona kommer dels från privata samlingar, dels från tidningsreportage och annan dokumentation om Gällnö förr.

På Gällnö finns mycket mer än Gällnöstigen. Det kanske finns ställen, värda att upptäcka även för Gällnöbor! Syftet med denna sida är att bättre beskriva Gällnö. Här finns mycket om Gällnö förr och nu som har tagits fram av kulturgruppen inom projektet Gångbara Gällnö.

Den som känner sig manad att komma med bidrag kan kan höra av sig till styrelsen på <[email protected]>.


Uppsats

I en uppsats i Kulturgeografi med titeln "Gällnö markanvändning", finns intressant material om Gällnö. Uppsatsen är skriven av Charlotta Rudoff, dotter till förre styrelseledamoten Ingvar Rudoff. Läs och njut!

Uppsats Gällnö Markanvändning av C Rudoff del 1

Uppsats Gällnö Markanvändning av C Rudoff del 2


kartan ser Gällnö ut som en fågel som brer ut sina vingar åt väster och öster. Ön är till största delen täckt av blandskog, odlad mark och beteshagar. Den gamla, genuina skärgårdsbebyggelsen är väl bevarad och det finns fortfarande levande lantbruk på ön med betande kor i hagarna.


De flesta som kommer med Waxholmsbåt landar på Söderby Brygga i väster och tar kanske en kort promenad till handelsboden eller till vandrarhemmet. Men om man fortsätter norrut på stigen förbi vandrarhemmet och gården Gustavsberg kommer man in i områden med stora skogar. Stigen går igenom ett naturreservat mot Torsviken och vidare ut på Brännholmen. Vid Västra Torsviken finns en fin sandstrand och tältplats. På försommaren blommar orkidéer som Adam och Eva på ängen. Strax bortom Västra Torsviken invid berget, finns en väl bevarad jättegryta. Jättegrytan är markerad med en skylt vid stigen.


Båtluffare kan ta roddbåten från Brännholmen över till Karklö som har båtförbindelse med Svartsö. Roddbåten får lånas, men det måste alltid finnas en båt på varje sida. Det betyder att det kan bli tre roddturer för att ta sig över sundet till Karklö. En för att hämta den roddbåt som ligger där, en tur tillbaka till Gällnö med båten på släp och sedan en tur för att ta sig till Karklö igen.


I öster ligger Gällnönäs med egen ångbåtsbrygga. Länge var de olika delarna av den ca 500 hektar stora ön isolerade från varandra landvägen. Båt eller transport på isen var det naturliga sättet att färdas. Det är först på sen tid som det har blivit möjligt att ta sig fram på öns stigar. 


Från Gällnöby sträcker sig en nyligen anlagd väg österut bort mot Gällnönäs. Vägen går cirka fyra kilometer genom en omväxlande natur med lövskog, hagar och barrskog. Halvvägs finns en stig som leder till en väl bevarad ryssugn som ett minne av ryssarnas härjningar på ön 1719. Då gick vattnet upp till den plats där ryssugnen ligger. Ryssarna inrättade tillfälliga baser i land och de fyllde på den knappa provianten med livsmedel från området. I ugnarna bakade man sitt eget bröd.


När man närmar sig Gällnönäs finns det öppna hagar och betesmarker för fåren. Vid Gällnönäs finns också sparrisodlingar där man kan köpa nyupptagen sparris under odlingssäsongen maj-juni.


Vintertid var Gällnö en viktig plats utmed vintervägen mellan Möja och Stockholm. Inte långt från nuvarande bryggan vid Gällnö – vid Krogarudden – fanns det en krog. Krogen var också öppen sommartid för skutorna som trafikerade Stockholm.


Skärgårdsborna reste gärna till Stockholm vintertid för att byta varor, men också för att förlusta sig, om pengarna räckte. Det var lättare att resa på vintern än på sommaren, eftersom det oftast låg is ända till Möja. Man ”buskade” isvägen norr om Gällnö och Gällnönäs över Skagsfjärden och vidare mot Möja. Sedan gick vintervägen tvärs över Gällnö ner mot Söderby och vidare över isen till Kalvön som ligger norr om Boda. Över mot Boda blev det problem när ångfartyg av stål började trafikera Stockholm. Här fanns en isränna som ständigt hölls öppen. Men man klarade passsagen med hjälp av en körbro eller en gångbro som kunde läggas ut över rännan. Om bara några få personer behövde ta sig över rännan så kunde de ros över med en så kallad iseka. På Kalvöns strand fanns det en sjöbod att värma sig i.


Från Söderby brygga till Gällnöby anlades en riktig väg genom beredskapsarbete under kriget. Avsikten var att fortsätta med en väg av samma standard till Gällnönäs. Den tänkta vägen går över flera olika stamfastigheters marker, och eftersom alla markägare inte gav sitt tillstånd blev projektet inte slutfört. Så småningom blev stigen mer och mer nedsliten, och mot slutet av 1990-talet var den knappt framkomlig. Genom frivilliga arbetsinsatser och insamlade pengar, både från boende på ön och från offentliga instanser, kunde leden mellan Gällnöby och Gällnönäs till slut rustas upp till en vacker promenadstig. Under 2012 genomförs nästa steg – att ha en körbar stig mellan Gällnöby och Gällnönäs. 


Gällnö Natur- och Kulturstig ideell förening tog initiativ till upprustningen och står dessutom bakom driften av vägen. Det är alltid välkommet att stödja föreningen med pengar eller arbetsinsatser.


Birgitta Modigh

Det blir alltmer populärt och ett ökat intresse för vandringar med innehåll. Många stockholmare har aldrig besökt skärgården. Eftersom Gällnö ligger på lämpligt avstånd från Stockholm kan det vara ett lämpligt resmål.


Gällnö erbjuder en vacker och omväxlande skärgårdsnatur, äldre bebyggelse och en historia som är värd att berätta. Natur- och kulturstigen över ön lämpar sig dessutom väl för lätta vandringar.


Den ideella föreningen Gällnö natur- och kulturstigs uppgift är att bl a främja kulturlivet på ön.

Därför vill vi på ett hållbart och anpassat sätt bidra till att fler upptäcker vår vackra del av skärgården och samtidigt dela med oss av våra kunskaper om ön. Genom en sådan kvalitativ turism i liten skala kan vi skapa intäkter till föreningen för fortsatt underhåll och utveckling av natur- och kulturstigen. 

Gällnö har tidigare stavats Giälnö. Enligt Åke Gehlin som har forskat om ortnamnen i Stockholms skärgård kommer det av det fornnordiska ordet gjallr som betyder starkt ljudande. Detta syftar på vattnen kring Gällnö som brusade och dånade när det var hårt väder.


Namnet Byviken, den stora vik som skär in i öns södra strandlinje, kommer från tiden före rysshärjningarna. Här låg den ursprungliga byn, som brändes ner av ryssarna 1719.


 Tidigare generationers skärgårdsbor uttalade sällan namnet ”Gällnönäs”. Man sa ”N ́äse” (Näset) och följaktligen benämndes invånarna ”näsebor”.


Källor:

Gehlin, Åke, Kring ortnamn i Stockholms skärgård. 1982.

Tom Thureborg, Gällnönäs


Birgitta Modigh


Gällnö präglas i hög grad av det gamla och fortfarande levande jordbrukslandskapet, med ängs- och hagmarker och små åkrar. Igenväxningen av gammal jordbruksmark pågår på många öar, men lantbruk och djurhållning finns fortfarande på Gällnö vilket är positivt inte bara för landskapet utan också för florans mångfald. I Gällnöby kan man träffa på flera sällsynta arter som hör till det gamla jordbrukslandskapet till exempel pukvete och hjärtstilla.


Ängsmarkerna innehåller en rad vanliga arter som smörblomma, grässtjärnblomma, gulvial, skogsklöver, äkta johannesört, gullviva, gulmåra, teveronika, hundloka, röllika, rödklint, prästkrage, stor och liten blåklocka. Relativt stora ytor utgörs av mer eller mindre nyligen nedlagd åkermark som då domineras av högväxta gräs med tiden med ett ökande inslag av örter. Så småningom tar asp och andra träd över och marken växer igen med skog om den inte hålls öppen med röjning eller bete.


Torrare ängsmark hyser de vanliga mandelblomma, käringtand, smultron, femfingerört, kummin, och gråfibbla. Torrängarna är ofta artrika. Mindre vanliga torrängsarter, ändå inte sällsynta, är Adam och Eva, backnejlika, tjärblomster, blodnäva, jungfrulin, brudbröd och solvända. Till torrbackarnas vegetation hör bergsyra, gul, vit och liten fetknopp, kärleksört och styvmorsviol. Hit hör också en rad små vårblommande ettåriga örter som helt försvunnit längre fram på sommaren, framförallt nagelört men också backtrav, fältveronika och många ovanliga arter, till exempel vårvicker och vårklynne.


Tallskog dominerar på bergig och torrare mark. I tallskogens fältskikt växer framförallt fårsvingel, ljung och lingon. Örtrika granskogar är vanliga på Gällnö. Asp, björk, ek, och rönn är vanliga inslag i barrskogen. Vanliga barrskogsväxter är kruståtel, blodrot, stenbär, ljung, blåbär och lingon. Granskogarna är artrikare än tallskogarna, ofta med skogsfräken, träjon, ekorrbär, blåsippa, gökärt, skogsviol, ängskovall, skogsfibblor och gullris. Norra Gällnö med Brännholmen och Norrskogen hyser en örtrik barrskog med nästrot, skogsknipprot, ryl och linnea.


Ibland är olika lövträd dominerande. På torrare mark, ofta på gamla hag- och betesmarker, finns ekdungar och björkdungar med bergsslok, lundgröe, liljekonvalj och vitsippa. Aspskog är ofta uppvuxen på tidigare öppna åkrar och betesmarker som sedan länge växt igen. På fuktigare mark finns lundar där ask eller hassel dominerar, med inslag av gran, hägg och lönn. Vanliga lundväxter är liljekonvalj, majsmörblomma, stinknäva och humleblomster. I sänkor innanför vikar och stränder finns ofta alkärr med ormbunkar och starr.


Utmed stränderna växer nästan alltid agnsäv och salttåg, ofta också havssälting och strandaster. Något längre upp på stranden påträffas en rad allmänna arter, till exempel krusskräppa, älggräs, fackelblomster, strandlysing, strätta, åkertistel, höstfibbla, åkermolke, renfana och strandvänderot. På tidvis översvämmad mark med finare material utbildas strandängar, ofta innanför vikarnas kompakta vassbälten. En rad av de arter som ovan angivits som vanliga på stränderna finns också på strandängarna. Vanliga är dessutom ormtunga, kabbleka, äkta förgätmigej och vattenmåra. Källa:


Kåre och Birgitta Bremer, Stockholm 


Olof och Erik i Gällnöby och Mats på Gällnönäs är de första namngivna bönderna i 1500-talets jordeböcker. Det var fattigt och skörden för de fåtal bönder som bodde på Gällnö på den tiden var mellan en och två tunnor spannmål, eller mindre när det var missväxt. 


En karta från 1680-talet visar var åkrar, ängar och betesholmar låg. Några av dem brukas ännu i dag. På Gällnönäs var det mycket blygsamma förhållanden med 1 ½ tunnland åker och 15 lass hö, inklusive betesholmarna. Av1632 års jordebok framgår att öns fyra bönder betalade skatt i form av kontanter, torsk, strömming, smör, ved och dagsverken – alltså redan då en diversifiering som är typisk för skärgården. Det fanns vid samma tid 6 hästar, 14 kor, 20 får, 13 getter och 2 svin i Gällnöby och 2 hästar, 5 kor, 6 får och 6 getter på Gällnönäs.


Av den tidens jordbruksmark brukas en mindre del. För att säkerställa det småskaliga jordbruket på ön köpte Skärgårdsstiftelsen 1977 jordbruksfastigheten Gustavsberg av Hillevi Andersson. Den hade tidigare brukats av Adolf Andersson och omfattade 7 ha åker, 2 ha äng och 36 ha skogsmark – totalt 60 ha. På marken fanns också affären, som då drevs av Eivor Eriksson. Samma år fanns det 22 åretruntboende på Gällnö, det fanns också post, telefon och taxibåt. Tio år senare hade befolkningen utökats till 35 åretruntboende. 


Skärgårdsstiftelsen bedömde i sin utredning om köpet: ”Besökaren upplever ön som genuin” och man ansåg att Gustafsbergs ägor var mycket vackert belägna.


I dag finns det ett större jordbruk – Söderby Gård. Man föder upp köttdjur och odlar på egen och Skärgårdsstiftelsens arrendemark foder till djuren. På Gällnönäs finns det fårskötsel på en stamfastighet och ett mindre område på en annan fastighet används för sparrisodling. Det är till stor del tack vare dessa insatser som Gällnös landskapsbild är så levande och erbjuder ett öppet landskap.


Källor:

Brissman, Torsten, Markköp på Gällnö. Stiftelsen Stockholms skärgård. Årsskrift 1977.

www.skargardsstiftelsen.se

Hedenstierna, Bertil, Gällnö – pusselbit i skärgårdens historia. Stiftelsen Stockholms skärgård. Årsskrift 1977.

Charlotta Rudoff, Gällnö markanvändning Uppsats i kulturgeografi. Otr.


Birgitta Modigh

Från Fogelströms, Gällnönäs


Fisken var en viktig basföda, men den kunde också säljas på torgen i Stockholm eller till sommargäster. Det dominerande fisket var strömmingsfisket. Strömmingen saltades ner på plats och användes dels som mat för vintern, dels som bytesmedel mot spannmål för utsäde. En tunna med saltströmming gav i regel två tunnor råg. Men under senare delen av 1800-talet fick saltströmmingen hård konkurrens av västkustsillen. I stället började skärgårdsborna ro eller segla färsk fisk i sumpar till Stockholm.


För hemmafisket fanns det särskilda platser för strömmingsvarp vid Gällnöby och Gällnönäs, bland annat vid Byvikens norra strand och vid Inre Skötholmen. Men på höstarna var det vanligt att gällnöborna var ute och fiskade veckor i sträck i ytterskärgården, främst vid Biskopsö och Horssten.


På vintern satte man upp notlag som drog isnot. Karklö och Gällnö hade gemensamma notlag och gårdens storlek avgjorde hur stor del av noten man hade. Fiske med nät, skötar och ryssjor (”kassar”) var också vanligt, liksom stångkrok och senare saxar under isen. Att ”lynta” vikarna betydde att man stängde av mindre vikar med täppnät, d.v.s. kraftigt byggda dubbelnät. Sedan skrämde man ut fisken genom att man gick i strandkanten eller på den tunna isen och stötte med ”forkar”, som var runda träklotsar på långa skaft.


Ismört kallades den mört som fångades precis när isen gick upp. I början av 1900-talet var det framför allt rommen som eftertraktades. Den kokades och åts med vitsås. Mörten har annars betraktats som djurmat. Det är viktigt att koka fisken innan den ges till djuren, så inte djurens kött kan ta smak av fisken. Ett talesätt var: ”Om man köper ägg från Stavsudda så behöver man ingen ansjovis.”


Källor:

Hedenstierna, Bertil, Gällnö – pusselbit i skärgårdens historia. Stiftelsen Stockholms skärgård. Årsskrift 1977.

Svartsö, Lådna, Hjälmö, Karklö, Trångholmen, Gällnö, en kulturhistorisk studie av ett skärgårdssamhälle. Kulturnämnden. Stockholms läns landsting 1983.

Tom Thureborg, Gällnönäs 


Birgitta Modigh


Innan det byggdes skolhus på öarna i skärgården kom det ambulerande skollärare. En av dessa var Karl-Johan Sjöberg som började som ambulerande lärare på Gällnö och närliggande öar 1854. Han var då 20 år gammal och kom att stanna där i 36 år. Läraren kom till den bonde som stod på tur och stannade några månader innan han flyttade vidare till nästa ö. I en intervju med Rebecka Sjöberg, dotter till Karl-Johan Sjöberg (Svensk Skoltidning 1 februari 1958),  berättar hon att när skolan var inhyst i Söderby var det så stora springor i väggarna att både hundar och katter gick in och ut. Skolrummet var på 15 kvadratmeter och det var 17 elever som satt på enkla plankor. Den is som bildades på insidan av fönstren i början på vintern var kvar tills vårsolen tinade upp den. 


År 1902 byggdes det en skola på Gällnö. Men skolan var stängd under perioder eftersom det var så få elever. Lärare under många år var fröken Emy Lundin. Efter drygt 60 års verksamhet lades skolan ner 1966. I Saltsjöbadens Tidning den 16 juni 1966 kan man läsa om nedläggningen av skolan. Lärare då var Ulf Öhlund. Det sista skolåret fanns det fem barn i skolan. Två elever skulle flytta till Ljusterö skola och en skulle bo på Vaxholms elevhem.


Den skola som låg närmast Gällnö fanns på Svartsö, men det var inte lätt för gällnöbarnen att ta sig till Svartsö på vintern. I Saxons Veckotidning från mars 1969 finns ett livfullt reportage av Ragnvi Gylder, med anknytning till Gällnö. Reportern följer Kicki Lindholm (8 år) en vinterdag från Gällnö till skolan på Svartsö. Kicki åker med posthelikoptern på måndag morgon och när hon ska hem i slutet av veckan kan det vara med snöskoter, släde, hydrokopter, Vaxholmsbåt, skidor eller spark.


Under 1990-talet åkte de tio skolbarnen från Gällnö båt, hydrokopter eller svävare till Svartsö skola.


Sedan 1981 är skolan på Gällnö vandrarhem. 1991 köptes den av Skärgårdsstiftelsen och sju nya stugor byggdes. 1994 renoverades de gamla byggnaderna, men de har fortfarande kvar sin ursprungliga stil, åtminstone utvändigt. Antalet bäddar är nu uppe i 36.


Den första vandrarhemsvärden var Sten Eriksson, Gällnö. Han spelade gärna på sked eller snatterpinnar (ett enkelt slaginstrument med två små, plana träplattor) för sina gäster på vandrarhemmet. Därefter var Eivor Eriksson, sommarboende och tidigare affärsinnehavare på Gällnö, vandrarhemsvärd. Maud Lindholm, Gällnö, var vandrarhemsvärd i 20 år tills vandrarhemmet togs över av Gällnö Handelsbod och Café.  


Källor:

Gylder, Ragnvi, Kicki (8 år) har Sveriges märkligaste skolskjuts! Saxons veckotidning nr 11 den 15 mars 1969, sid. 10-11, 31.

Svartsö, Lådna, Hjälmö, Karklö, Trångholmen, Gällnö, en kulturhistorisk studie av ett skärgårdssamhälle. Kulturnämnden. Stockholms läns landsting 1983.

Gunnela Bauer, Gällnö


Birgitta Modigh


Gällnö Handelsbod ligger längst in i Hemfladen, omgiven av en stor fruktträdgård och med brygga för båtburna kunder. Det hus som för 100 år sedan var handelsbod är nu sommarcafé och hembygdsrum med foton från gamla tider på Gällnö.


Handelsboden drevs som åretrunt-butik fram till början av 1950-talet. Det berättas om en handlare Klasson – en kortväxt man från Småland – som var lynnig och lite speciell. Om någon kund frågade efter något som han inte hade på hyllan så svarade han: ”Det finns i hela stan”. Ett annat svar han hade på lut var: ”Det är ingen idé att ta hem, för det går bara åt”.


En annan handlare var fru Sundberg. Hon drev butiken och hade dessutom i uppdrag att laga mat åt skolans lärare och elever. Fru Sundberg bodde i den delen av cafébyggnaden som nu är hembygdsrum och hennes matgäster serverades i cafédelen. Elevanalet låg runt 8-10 barn, och de kom från både Gällnö och grannöar såsom Karklö och Hjälmö.


Under 1950- och 1960-talen drevs affären sommartid av Pelle Holmberg. Eivor Eriksson (som är mormor till nuvarande innehavaren) drev affären under 1970-talet. Därefter sköttes den av Ewa Ringqvist, som bodde på Hjälmö, och som dagligen reste över till Gällnö för att hålla den öppen. Under 1990-talet var det ett flertal olika affärsinnehavare. Fr o m 1999 drevs affären av Gunnela Bauer och Birgit Sundström, båda Gällnö. Under denna tid renoverades raststugan och ett trevligt café skapades. Sortimentet i affären utökades med ett brett utbud av dagligvaror. 


Sedan 2010 drivs handelsboden under namnet Gällnö Handelsbod Backlund & Eriksson. Det finns numera möjlighet att med snabb leverans beställa hem varor som inte finns i det ordinarie sortimentet. I caféet bjuds på gott kaffe, hemgjord lemonad, hembakat bröd och sallader. Fr o m sommaren 2011 finns det också en utomhusbar med grillade och kalla rätter.  


Källa:Gunnela Bauer, Gällnö


Birgitta Modigh

Fram till i slutet av 1990-talet fanns det ett stationärt postkontor i Gällnöby. Numera sköts posthanteringen med lantbrevbärare som kommer med båt.


Tidningen har sedan länge kommit med Waxholmsbåten. Förr fanns särskilda tidningspojkar, som – förutom att lasta iland tidningar till prenumeranter – också sålde lösnummer till exempelvis sommar- och pensionatsgäster som kommit till samlingspunkten ångbåtsbryggan.


En annan service som bjöds resenärer var försäljning av levande daggmask på bryggorna.


Birgitta Modigh


I slutet av 1800-talet började ångbåtarna gå regelbundna turer ut i skärgården. Båtarna till Gällnö (Söderby brygga) hade Möja och Sandhamn som slutdestination. Gällnönäs började trafikeras först 1926 med Sunnan. Bryggan ligger på samma plats som i dag, nära det då nyöppnade pensionatet vid Skage.


Ända fram till 1951 var det bara sommartrafik till Gällnönäs med en tur från Stockholm på lördagar och tillbaka på söndagar. Andra tider fick man ta sig till Sollenkroka på egen hand, som trafikerades av ångfartyget Kanholmen på sommaren och Vaxholm I eller II övriga året.


1952–1968 drevs båttrafiken av SÅA (Stockholms Ångslups AB) med motoriserade ångslupar som Kung Ring, Angantyr och Flora och de nybyggda båtarna Grisslan, Ejdern och Skraken. För gällnönäsborna som skulle resa vintertid var det bryggan på Gällnö som gällde. Vintrar med tjock is, som 1956, 1958 och 1963, var besvärliga. Gällnönäsborna fick då oftast ta sig till isstationen vid Hästnacken. Om man skulle ta sig över isrännan fanns det en vinschbro som lades över rännan. Tom Thureborg: ”Vi var inte många själar som väntade på Angantyr i ur och skur på den tiden. Jag kan känna stor tacksamhet till Jenny Nyström som ofta generöst ställde sitt varma kök till förfogande och ringde runt för att höra var båten befann sig. Väl ombord blev resorna i regel kalla, dragiga och långa, även under måttliga isförhållanden. De kunde hända att man fick trängas med någon ko eller häst, t o m inombords.”


Källa:Tom Thureborg, Gällnönäs


Birgitta Modigh

Under sommaren 1719 plundrade den ryska härjningsflottan från Gävlebukten till Norrköping. Under 41 dagar brändes ett flertal städer, gods och bruk ner och 20 000 människor blev hemlösa. De ryska aktiviteterna längs kusten ingick i tsar Peters plan att försöka pressa Sverige i de pågående fredsförhandlingarna för att få ett slut på Stora nordiska kriget. För att tvinga Sverige till fred invaderades Stockholms skärgård sommaren 1719 av den ryska flottan med 30 örlogsskepp, 150 grundgående galärer och trupper med 30 000 man. Sverige hade inte mycket att sätta emot de ryska trupperna. När ryssarna härjade runt på öarna byggde de tillfälliga baser i land.


Det finns fortfarande spår efter ryssarna med de s k ryssugnarna där de bakade sitt bröd. En av de bäst bevarade finns i Österskogen väster om Gällnönäs. När ryssarna hade slagits tillbaka vid Baggensstäket byggdes många byar upp på nya, säkrare platser. Exempelvis flyttades Gällnöby från sin gamla plats längst in i Byviken till den nuvarande platsen vid Hemfladen.


Det finns flera skrönor om ryssarnas härjningar. En gumma sägs ha räddat sig undan ryssarna genom att klättra upp i en tall inte långt från Byviken. Hon klättrade så högt och satt så länge att hennes förföljare tröttnade och hon kunde räddas. Tallen kallas än idag för rysstallen.


Källor: Svartsö, Lådna, Hjälmö, Karklö, Trångholmen, Gällnö, en kulturhistorisk studie av ett skärgårdssamhälle. Kulturnämnden. Stockholms läns landsting 1983.

Tom Thureborg, Gällnö


Birgitta Modigh


Gällnö ligger bortom grosshandlarvillorna och de tättbebyggda sommarstugeområdena. Här finns en blandning av jordbruksfastigheter, uthyrningsstugor och spridda sommarhus. I slutet av 1800-talet, när ångbåtarna började med reguljära turer kunde öborna hyra ut sina boningshus till sommargäster och själva bo i mindre hus. Många gällnöbor hävdade att det inte var sommar förrän man flyttat ut till den tillfälliga bostaden.


Några sommargäster köpte skärgårdshemman och blev mer eller mindre bofasta. På Gällnö finns det nyare fritidshusbebyggelse på några områden – mellan Spånudden och Stugudden på Gällnönäs, på norra delen av Gällnönäs och vid Byvikens södra strand. 


Sommargästerna spelade krocket, seglade eller umgicks i bersån. Det fanns flera dansbanor där ungdomarna kunde samlas. En gång i veckan kom ölbåten Gambrinus med öl och läsk. Mat fanns att köpa i den lilla affären eller också direkt av bönderna på ön. Midsommarfirandet blev sommarens höjdpunkt för både sommargäster och bofasta. 


På 1920–1930-talet kostade det cirka 150 kronor att hyra ett hus för sommaren. Med sommargästerna kom det lite extra inkomster till öborna, eftersom man också sålde mjölk, ägg, potatis eller utförde byggnadsarbeten.


På flera öar öppnades det pensionat. I Ahlsvik på Svartsö fanns det ett och på Gällnönäs fanns det två pensionat fram till 1940-/50-talet. Det ena pensionatet, vid Skage nära Gällnönäs brygga, drevs av syskonen Axel och Jenny Nyström från 1920-talet fram till 1940-talets slut. Pensionatsrörelsen vid Skage gick bra och gav goda arbetstillfällen, men ersattes så småningom av stuguthyrning. Efter det att pensionatet hade upphört fanns traditionen kvar med stora middagsfester, bland annat när Jenny Nyström fyllde 75 år 1957 (Tom Thureborg).


Det andra pensionatet på Gällnönäs drevs av Karl och Ingborg Nordlund och senare av dottern Greta Jonasson under sammanlagt 40 år (1926-1966). Samtidigt drevs jordbruk med mjölkkor och fiske. Specerier beställdes från Konsum på Sibyllegatan och hämtades bl a på Hjälmö. Det måste ha varit ett tungrott hushåll med vedspis och isskåp. El fanns inte förrän 1956, så under lång tid lagades maten vid vedspisen och isskåpet kyldes med is som togs upp på vintern i Hemviken och lagrades i iskällaren. 1962 drabbades Greta av en svår brännskada i köket men pensionatet drevs ändå vidare hela säsongen.


Det var många originella personer som bodde på pensionatet, inte minst den fröken Traneus som bodde i ett permanent tält men åt på pensionatet. En gång om sommaren var det båtutflykt med picknick till någon ö i den stora öppna Hedelinaren. Några starka drycker serverades inte på pensionatet men det förekom ibland att gäster hade flaskor på rummet, vilket inte sågs med blida ögon. 


De stockholmsbarn som växte upp på Gällnö på somrarna fick en frihet som de annars inte hade hemma i stan. Här fanns lekkamrater, bad, fiske, natur. Nils Ribbing, vars familj hyrde på Gällnönäs (Lillstugan, numera Dahls), under hela 1950-talet berättar om somrar fyllda av lekar och spännande äventyr. Det mest dramatiska var när han klättrade i den stora eken, föll ner och bröt armen. Han fick åka till sjukhuset med sjöflygplan som landade i Hemviken. Här konstruerade han en egen båt som var i det närmaste osänkbar. När barnen skulle in och äta fick föräldrarna ringa i vällingklockor, men Nils mamma kunde busvissla så de behövde ingen klocka. De flesta familjer som hyrde av eller bodde på pensionatet kom tillbaka sommar efter sommar. Det innebar att de knöt kontakter för livet.


Källor:Svartsö, Lådna, Hjälmö, Karklö, Trångholmen, Gällnö, en kulturhistorisk studie av ett skärgårdssamhälle. Kulturnämnden. Stockholms läns landsting 1983.

Tom Thureborg, Gällnö

Gunnel Frank, Stockholm/Gällnö

Nils Ribbing, Danderyd 


Birgitta Modigh



Det var en stor händelse när elektriciteten kom till Gällnö julen 1955. En journalfilm från SF visar de tindrande barnaögonen (Marianne och Gösta Sundström) vid julgranen med den elektriska belysningen. Tom Thureborg berättar om introduktionen av el på Gällnönäs – som var ett år senare: ”Min mormor Elvira Westerman styckade av och sålde fyra tomter för att kunna bekosta ”elektriskan”. Jag minns mycket väl hur vi barn nyfiket studerade elektrikern som böjde blykulo-ledningar, borrade och skruvade. Han bodde kvar i salen under tiden. Det var en stor sensation för mig, min kusin Inger och mormor när strömmen kopplades in några veckor före jul i decembermörkret 1956. Vi var ju vana vid att se mormor handarbeta och läsa i fotogenlampans dunkla sken.


Året därpå inköptes det första kylskåpet och på senhösten gjorde TV-försäljaren sig omaket att baxa ut TV-apparater i skärgården och låna ut dem kostnadsfritt en vecka… Jag minns speciellt de gryniga bilderna från Nobel-festen det året. Min mormor hade inte råd att köpa någon TV, så efter en vecka hämtade försäljaren tillbaka sin burk…. Jenny Nyström vid Skage och familjen Nordlund/Jonasson köpte TV då, vilket även vi ibland fick glädje av, speciellt under ishockey-VM.”


Källor:

Tom Thureborg, Gällnönäs historia. Otryckt 

Århundradets film Stockholm. Stockholmspärlor av Jan Bergman. 1950-1959. Mediadistributörerna 2004.


Birgitta Modigh

”Gällnö är på många sätt fortfarande Roslagen för 50 år sedan. Med kacklande höns på gödselstacken, kokkaffe på vedspisen, släkt i nästa gård och mjölkflaskor som dras på kälke efter häst. Bara fisket har försvunnit.” Så skriver Anna-Maria Hagerfors i DN den 8 april 1971.


Artikeln ingår i en serie om den ovissa framtiden för Stockholms skärgård. Skärgården ansågs som ett problem. Gällnö 1971 beskrivs som en hotad ö. Fisket har just upphört, jordbruken är på väg att läggas ner, transporterna glesas ut. Då fanns det elva bofasta på Gällnö. Fortfarande finns det mjölkkor på ön, men det är långa transporter av slaktdjur och mjölkhämtningen är besvärlig. På vintern körs mjölken med häst och släde till Karklö, där den sedan hämtas med Vaxholmsbåt. Men sommargästerna gav en välkommen extrainkomst.


Anna-Maria Hagerfors intervjuar den då 70-årige Adolf Andersson på gården Gustavsberg. Han har inte varit i Stockholm sedan 1959 när han gjorde rekryten. På somrarna hyr han ut övervåning, lillstuga och tvättstuga till sommargäster, som oftast är stillsamma fågelskådare och fiskeentusiaster. Närmaste umgänge på vintern är korna, hästen och hönsen.


I Söderby hos Inga och Alex Sundström beskrivs framtiden som oviss.  Men där finns också sonen Lennart som hjälper till med att sköta gården med ägor utspridda över hela ön.


Källa: Dagens Nyheter torsdagen den 8 april 1971. Det brådskar med Gällnö. Text: Anna-Maria Hagerfors. Teckningar: Håven.


Birgitta Modigh

Bilder från en ö av Pål-Nils Nilsson


Vi har lärt oss mycket det här året.

Hustrun och jag.

Om att leva på en ö.

I en glesbygd nära en storstad.

Vi har lärt om jordgubbar, potatis,

lök, bönor, rödbetor, sallad,

lin och eterneller.

Lärt av människor med handens och ryggens

erfarenhet och kunskap

ur ett liv av och med naturen.

Vi har känt förundran, förtvivlan och ilska

över att båthotellen

tillåts sprida föroreningar och erosion.

Över att Lennart bonden måste skicka

sina mjölkkor till slakt.


Pappersmjölkfabriken hade inte råd

att hämta mjölk från småproducenter.

Men väl att sponsra fortfortbåtarnas

årliga Roslagslopp.

Lennart bonden som olönsamt

håller öppet landskap

för sina djur

för sin egen skull

men också för storstadens sommarboare

och för det rörliga friluftslivet.


Källa: Nilsson, Pål-Nils, Bilder från en ö. Tidskriften Camera Natura. Nr 1/1991.


Pål-Nils Nilsson, 1929–2002, var en svensk fotograf och filmare. Han var son till skulptören Robert Nilsson och textilkonstnären Barbro Nilsson. Han var en av initiativtagarna till fotografgruppen Tio fotografer 1958 och blev professor i fotografi på Fotohögskolan i Göteborg 1988. Han har framför allt gjort sig känd för foton av svenska landskap och kulturmiljöer och för tv-filmer. Han har illustrerat Svenska Turistföreningens årsskrifter och många andra böcker. Pål-Nils Nilsson har bott på Gällnö. Bilder från en ö är inspirerad av livet på Gällnö. (Wikipedia)


Birgitta Modigh