Naturen
Gällnö präglas i hög grad av det gamla och fortfarande levande jordbrukslandskapet, med ängs- och hagmarker och små åkrar. Igenväxningen av gammal jordbruksmark pågår på många öar, men lantbruk och djurhållning finns fortfarande på Gällnö vilket är positivt inte bara för landskapet utan också för florans mångfald. I Gällnöby kan man träffa på flera sällsynta arter som hör till det gamla jordbrukslandskapet till exempel pukvete och hjärtstilla.

Ängsmarkerna innehåller en rad vanliga arter som smörblomma, grässtjärnblomma, gulvial, skogsklöver, äkta johannesört, gullviva, gulmåra, teveronika, hundloka, röllika, rödklint, prästkrage, stor och liten blåklocka. Relativt stora ytor utgörs av mer eller mindre nyligen nedlagd åkermark som då domineras av högväxta gräs med tiden med ett ökande inslag av örter. Så småningom tar asp och andra träd över och marken växer igen med skog om den inte hålls öppen med röjning eller bete.

Torrare ängsmark hyser de vanliga mandelblomma, käringtand, smultron, femfingerört, kummin, och gråfibbla. Torrängarna är ofta artrika. Mindre vanliga torrängsarter, ändå inte sällsynta, är Adam och Eva, backnejlika, tjärblomster, blodnäva, jungfrulin, brudbröd och solvända. Till torrbackarnas vegetation hör bergsyra, gul, vit och liten fetknopp, kärleksört och styvmorsviol. Hit hör också en rad små vårblommande ettåriga örter som helt försvunnit längre fram på sommaren, framförallt nagelört men också backtrav, fältveronika och många ovanliga arter, till exempel vårvicker och vårklynne.

Tallskog dominerar på bergig och torrare mark. I tallskogens fältskikt växer framförallt fårsvingel, ljung och lingon. Örtrika granskogar är vanliga på Gällnö. Asp, björk, ek, och rönn är vanliga inslag i barrskogen. Vanliga barrskogsväxter är kruståtel, blodrot, stenbär, ljung, blåbär och lingon. Granskogarna är artrikare än tallskogarna, ofta med skogsfräken, träjon, ekorrbär, blåsippa, gökärt, skogsviol, ängskovall, skogsfibblor och gullris. Norra Gällnö med Brännholmen och Norrskogen hyser en örtrik barrskog med nästrot, skogsknipprot, ryl och linnea.

Ibland är olika lövträd dominerande. På torrare mark, ofta på gamla hag- och betesmarker, finns ekdungar och björkdungar med bergsslok, lundgröe, liljekonvalj och vitsippa. Aspskog är ofta uppvuxen på tidigare öppna åkrar och betesmarker som sedan länge växt igen. På fuktigare mark finns lundar där ask eller hassel dominerar, med inslag av gran, hägg och lönn. Vanliga lundväxter är liljekonvalj, majsmörblomma, stinknäva och humleblomster. I sänkor innanför vikar och stränder finns ofta alkärr med ormbunkar och starr.

Utmed stränderna växer nästan alltid agnsäv och salttåg, ofta också havssälting och strandaster. Något längre upp på stranden påträffas en rad allmänna arter, till exempel krusskräppa, älggräs, fackelblomster, strandlysing, strätta, åkertistel, höstfibbla, åkermolke, renfana och strandvänderot. På tidvis översvämmad mark med finare material utbildas strandängar, ofta innanför vikarnas kompakta vassbälten. En rad av de arter som ovan angivits som vanliga på stränderna finns också på strandängarna. Vanliga är dessutom ormtunga, kabbleka, äkta förgätmigej och vattenmåra. Källa:

Kåre och Birgitta Bremer, Stockholm